Blandis Blogg

Vi publicerar detta på förekommen anledning, eftersom på det forum det borde ligga, raderar allt som kan verka negativt om genetik och deras moderator skriver: Det är slutdiskuterat i detta ämne. Allt kommer att raderas. Vill du fortsätta så får du gå in till blandis där ursprungsinlägget finns.

Inläggets rubrik var: Hur många har egentligen kunskapen om genetik?

Detta meddelande är automatgenererat och oavsett vilken moderator som har raderat inlägget, så är avsändaren Moderator.”

Jag har förstått att det faktiskt inte är så många som egentligen har så mycket kunskap om det – egentligen.Här på forumet har vi fått ta del av långa doktorsavhandlingar kring den här frågan och i dagsläget har några av oss fått ta del av att dessa inte är sanna.Många av er här inne har
”trott” att det ligger sanning i det som skrivits och man har också gått in och ”stöttat upp” dessa utlägg som om det vore en sanning. Vilket i dagsläget bevisar att det är många som inte har den faktiska kunskapen i detta ämne.Många av er här inne är uppfödare och det vore ytterst intressant att få veta hur mycket kunskap ni har om detta.

Jag har fått ta del av Per Erik Sundgrens svar på några av dessa utsagor som har skrivits på bland annat den här sajten, vilket inte är mer än rättvist att andra kan få ta del av.

Jag hoppas med mitt inlägg att folk tar sitt ansvar i uppfödarkretsar och sätter sig vid skolbänken och läser på i ett ämne som berör hundarna i allra högsta grad.Då kanske fler har kunskapen att reagera på ”felaktigheter” som florerar här inne.

Kan ju först berätta om vem Per Erik Sundgren är: Han är professor i genetik och är respekterad för sina enorma kunskaper världen över. Han har erfarenhet i dessa frågor sedan 40 år tillbaka i tiden. Så det är ingen ”gröngöling” vi talar om.

Så här säger Per Erik Sundgren om dom senaste felaktigheterna:

”Påståenden om att jag skulle vara för okontrollerad avel utförda av helt okunniga människor är ju närmast befängt. Dels har jag i mina tidigare svar starkt understrukit värdet av kontrollerad avel och dels har jag svarat på rad påståenden som bidrar just till att
sprida okunskap i stället för kunskap om genetik och avel. Det finns inga förutsättningar att bedriva en meningsfull avel baserad på det genetiska nonsens och de synpunktar som framförts på den aktuella hemsidan. De förklaringar som givits om genetik är inte bara mycket
starkt förenklade. De är helt enkelt felaktiga, och det är något helt annat. Det är lite magstarkt att samma författare sedan går till angrepp mot hela grupper av uppfödare för deras totala
okunnighet i avelsfrågor. Nästa fråga är helt naturligt varifrån han fått kunskapen om vilka syften som ligger till grund för all uppfödning som bedrivs med blandrashundar. Den förefaller vara lika löst grundat som påståendena om avel och genetik. Vi vet alla som är engagerade inom hundaveln att det förekommer oseriös uppfödning av blandrashundar. Men det ger inte någon grund för påståenden om att alla som inte är engagerade i rasavel har ”vidriga syften”. Inget är vunnit med svepande förolämpningar av det slaget mot stora grupper av uppfödare, varav många säkert både tar väl hand om sina hundar och gör vad de kan för att producera friska valpar. Det är sant att det behövs mer kunskap om genetik och avel i uppfödarkretser. Men det gäller också inom aveln med rasrena hundar. Men ingen, vare sig uppfödare av blandrashundar eller av rasrena hundar, har någon som helst glädje av spridande av förtal eller den typ av okunskap som tidigare framförts på den hemsida nu som inte längre går att nå på
Internet.

Med vänlig hälsning / Per-Erik”

MVH Id@ & Agnes M@tte

Artikeln i sin helhet ligger under ARTIKLAR denna blogg och rubriken är En vaktande Höghastighetspudel”

Publicerad med tillstånd av upphovsmannen i november 2005

PerErik Sundgrens hemsida hittar ni på: http://www.genetica.se

PerErik Sundgren kommenterar den aktuella artikeln:
Hej,

Tack för hänvisningen till den märkliga hemsidan och artikeln med exemplet om korsning. Det visar med utomordentlig tydlighet att den som skriver inte har en aning om hur nedärvning egentligen fungerar. Om man parar två skilda rena raser med varandra och vi, för ordningen skull antar ca 30000 genpar vilket är vad man i dag anser vara ett realistiskt antal, så kommer enligt genetikens mest grundläggande lagar avkomman i första generationen att få 15.000 anlag från den ena rasen och 15000 från den andra. Det är således inte som författaren till artikeln tycks tro att antalet gener fördelas slumpmässigt. Antalet från vardera föräldrarasen är alltid bestämt i en förstagångskorsning och lika från vardera rasen. Saken blir annorlunda först när jag parar korsningsavkomma med varandra. Då har jag inte längre någon garanti för en jämn fördelning av ursprungsrasernas gener i avkomman. Det kommer visserligen i medeltal att utfalla lika, men spridningen i generation F2, som andragenerationskorsningen kallas, kan vara mycket stor. Det är just detta som är skillnaden mellan systematiska korsningar och slumpmässiga korsningar. Så länge man bedriver sytematiska har man större möjligheter att hålla kontroll på genfördelningen från ursprungsraserna. Men inte heller då kan man vara alldeles säker. För att det skall bli tydligt vad som kan hända skall jag beskriva ett försök jag själv lät utföra för många år sedan. Vi hade av skilda anledningar behov av att testa just korsningseffekter inom svinavel. För att få bästa möjliga jämförelse så lät jag därför samla sperma från två olika svinraser, svensk lantras och hampshire, och så blandades den sperman omsorgsfullt. Sedan seminerades ett antal unga yorkshiresuggor med den blandade sperman. Vi visste att avkomma efter hampshiregaltar skulle vara strecktecknade nästan som vildsvinsungar och att avkomman efter lantrasgaltar skulle vara vita. Vi hoppades nu att vi skulle få ett antal kullar med två olika raser som fäder parade med samma mödrar av en tredje ras. Det visade sig dock att i ca 80 % av kullarna så blev alla smågrisar endera helt vita eller alla randiga. Vi fick bara samtidigt korsning i ca 20 % av fallen. Vad försöket visar är att det uppenbart är så att det förekommer någon form av selektion av vilken sperma som ”tillåts” att befrukta äggen. Visserligen vet man i sådana fall fortfarande att de strimmiga griparna innehöll 50 % hampshiregener och 50 % yorkshiregener och att de vita var en blandning med exakt 50 % av vardera lantras och yorkshire. Men i förlängningen innebär den studien att man inte med någon säkerhet kan avgöra den exakta proportionen av blandade gener hos avkomman i den andra korsningsgenerationer. Vi har helt enkelt för bristfälliga kunskaper om exakt vilken selektion som pågår omedelbart före befruktningen av ägg. Den kan tänkas gynna spermier med en annan blandning av gener än vi har avsett. Ändå är det naturligtvis alltid så att antalet gendubbletter minskar så att risken för ärftliga skador går ned. Inom växtförädling av exempelvis majs använder man ofta korsningar mellan fyra olika linjer. Först korsas de två och två och sedan korsas deras avkomma i sin tur för att framställa den hybridmajs som blir majskolvar och popcorn. Föräldraplantorna i den första omgången, d.v.s. ”far- och morföräldrarna” är vanligen ynka små med så obetydliga majskolvar att ingen skulle kunna saluföra dem på marknaden. Orsaken är att de är starkt inavlade och därför drabbade av det som kallas inavelsdepression, en följd av att alltför många genpar innehåller identiska dubbletter. Efter två generationer av korsning har praktiskt alla sådana dubbletter brutits upp och inavelsdepressionen är därmed upphävd, vilket gör att man får de välväxta plantor med stora kolvar som vi vanligen förknippar med majs. Naturligtvis ligger där också ett systematiskt avelsarbete bakom för att skapa den högavkastande korsningsmajsen.

Tyvärr går det inte bra att upprepa denna framgångsrika avelsmodell på husdjur. Det skulle kosta alldeles för mycket skadade och defekta djur vid produktion av ”far- och morföräldrar” för att det skulle vara acceptabelt ur ren djurskyddssynpunkt. Misslyckade majsplantor kan kastas på komposten men vi kan av etiska skäl inte hantera djur på motsvarande sätt.

Eftersom jag inte minns om jag tidigare har sänt Dig min artikel om ”Naturens skydd av ärftlig variation” så bifogar jag den. Där framgår det lite bättre något om bristerna i de kunskaper vi har och också något om de enkla regler som i naturen skyddar djur mot allvarligare genetiska skador. Avel är egentligen inte särskilt komplicerat men för att den skall fungera bra måste man förstå de bioplogiska grunderna och tillämpa naturens enkla regler med stor konsekvens. Dessvärre är det ju så att mycket av den avel som vi bedriver både med våra hundar och alla övriga djurslag går på tvärs mot de mest grundläggande reglerna för ett sunt avelsarbete.

Med vänlig hälsning / Per-Erik